onsdag, oktober 15, 2008

Blog Action Day. Fattigdom. Poverty.

(In English below.)
På vilket sätt berör fattigdom och stickning varandra?
Det beror på vilken tidsepok och vilken geografisk utkikspunkt man har.

Förr i tiden, här i Sverige, kunde nog alla (kvinnor) sticka. Man stickade så fort man hade händerna fria från annat arbete. När man gick kunde man sticka, det var inte allt arbete som kunde utföras då. Man köpte inte strumpor, mössor, vantar, tröjor, man gjorde dem själva. Det var enda sättet att få tag på dem.

Vantar stickade i mönster från Märta-Stinas fälltäcken. Bilden hämtad från Solveigs vantar.

Möjligen att man köpte av grannar och andra i sin närhet. Märta-Stina Abrahamsdotter i Anundsjö socken (1825-1903) stickade åt andra. Det var hennes sätt att hålla svälten borta. Kanske att hon hade glömts bort vid det här laget om hon inte stickat fälltäcken i sin egen teknik och sina egna färgmönster. Fälltäcken vävdes i vanliga fall, men hon hade inte plats för någon vävstol i sin stuga så hon satt på bordet och stickade med egenskurna stickor av rönn istället.

Bohusstickning var från början ett nödhjälpsprojekt där kvinnorna i Bohuslän gavs möjlighet att hjälpa till med familjens försörjning när sten- och fiskeindustrin gick sämre på 1930-talet. 1939 bildades Föreningen Bohus Stickning och det producerades vackra tröjor som såldes dyrt på exklusiva butiker i storstäder. Som mest var det nära 900 stickerskor anslutna.
Bilden kommer från Solsilke

Handstickat tar sig en tur i anseendekurvan: från självklart/nödvändigt, till exklusivt, till förslösad kvinnokraft och är nu en hobby. Det lönar sig inte att sticka själv om man ser till inköpspriset på maskinstickat och trikå.

När Baltikum öppnades kunde man köpa handstickade plagg för en spottstyver. Spetsstickade sjalar från Haapsalu till exempel. Nu lär visst priserna vara högre. Hoppas det märks ända till stickerskorna.

Kan man använda sig av sin stickning för att försörja sig nuförtiden? Nej, inte om man inte blir en duktig designer som kan producera mönster, beskrivningar, tekniker, skriva böcker och hålla work shops för hobbystickare.

Jag räknade nån gång på vad en tämligen enkel rätstickad sjal skulle kunna kosta, eller en kofta, stickad efter färdiguträknad beskrivning. De priserna betalar ingen, och då utgick jag ändå bara från timlön utan sociala avgifter. (Ja, och så material då.)
Samtidigt funderar jag på alla exklusiva garner från hela världen. Kan man verkligen inte göra vackra mjuka garner här hemma? Måste det vara märkeshysteri även i garnbranschen? Ibland verkar man behöva vara rik för att kunna ha råd att sticka. (Och nej, jag avskyr acryl.)

Kanske är det ändå en rikedom att kunna sticka. Att kunna kombinera ihop material och modell eller någon annans beskrivning till ett plagg som är unikt. Fattigdomen nu ligger i att så få tror sig om att kunna. Stickningen har inte så stor plats i skolslöjden.

Vem vet, kanske blir stickningen lika ”konstig” som kardning och spinning är för min generation nu. Sånt som görs nån annanstans på nån fabrik nånstans.
Eller som hemstickning för att hålla fattigdomen stången i ett avlägset land.

Exclusively for today, the blog action day: I translate to English.
In what way are poverty and knitting connected?
I think it depends on what era or what geographical area you study.

Some hundred years ago I think every woman in Sweden knew how to knit. You knitted as soon other doings didn’t occupy your hands. You could even walk and knit, not everything has that quality. You didn’t buy hats, mittens, scarves, sweaters, you produced them yourself. That is how you got them.

Or maybe you could buy from someone else in the neighbourhood. Märta-Stina Abrahamsdotter lived in Anundsjö parish 1825-1903. (That is in the northern area of Sweden, close to Örnsköldsvik) She knitted for others to keep away starvation. If she hadn’t done that in her own particular design and technique she probably would be forgotten nowadays. Instead she is represented at the local museum and has inspired designers of today. She knitted big works that normally were woven, but she couldn’t have a loom in her small cottage. So she sat on the table and knitted with pins she made herself out of rowan.

Bohus knitting was an aid project when the men couldn’t support their families on their own in the north area of the Swedish west coast in the 1930’s. Very nice sweaters were crafted in the homes and were sold in boutiques rather expensively. At most almost 900 knitters were involved.

Hand knitting evolves from necessary to exclusive to a waste of time and power and now to hobby. During the last century we came so well off that we can well afford to buy knitted items, especially if they are knitted by machine or abroad. There are no economical reasons to knit yourself.

When the Baltic States were available for tourists the souvenirs often were nice hand knitted items, specially lace shawls from Haapsalu. And it was cheap! Now the prices are adjusted and I hope it comes all the way to the knitters.

Can you make a living on knitting nowadays? Hardly if you are not a famous designer making new models, writing books and having work shops with hobby knitters.

I once calculated the price for a simple shawl and for a cardigan and I realized no one would buy for that price (using a common hour wage and the material costs).
I also think about all the exclusive yarns from all over the world. Do we need to import yarn? Couldn’t we do neat soft yarns in Sweden? Are the brands so important? Sometimes I think you need to be well off to afford to knit. (I hate acrylics!)

In the same time: it is a richness to have the ability to make your own knitted item, to know how to combine material and technique to get a sweater unique to all others. The poverty nowadays is that so many doesn’t see themselves able to knit. Knitting is not a big thing in the handicraft subject in school.

Who knows, knitting might be as peculiar in the future as carding and spinning is for my generation, those things that were common knowledge for not so many generations ago. Knitting might be something that is done somehow on a plant somewhere, or something done in homes in a foreign world to keep starvation away.


(Edit: jag märkte den här bloggen med Blog Action-länk, men naturligtvis var det 2008 års tema på den länken. Då. Tyvärr blev det inget inlägg 2009.)

7 kommentarer:

Lotten sa...

Huvudet på spiken: det är en rikedom att kunna sticka!

Jag (som under 44 år bara har stickat kanske sju tröjor och tre halsdukar samt en ensam vante) tror att det enda som skulle kunna få mig att sticka istället för att skriva/spela basket/läsa/dricka vin skulle vara en plötslig förändring i världsekonomin som gjorde att den mest lukrativa branschen var just stickning.

ab sa...

Jag begriper inte stickbeskrivningar, så frihandsstickning är det enda för mig. Så blir det som det blir - inget att försörja sig på ens om man lyckas inbilla folk att man blir Paris Hilton om man köper...

Men det finns rikedom i andras stickande. Min mamma som gör hiskeliga ting ibland har gjort en härlig halsduk åt mig för säkert tjugo år sedan. Jag älskar den! Har den jämt. Sånt kan inga pengar köpa!

Cecilia N sa...

Ååå!

Jag tackar ödmjukast för kommentarerna!
(Vadå? Tigga? Jag?)

Ulla sa...

Jag kom hit via Lotten och tyckte lite synd om dig när du skrivit så intressant, men inte hade så många kommentarer. Men det är ju så det är ibland här i bloggvärlden.

När min dotter var 12 år gammal, och flyttade med mig från Finland till Sverige, var alla här så förvånade över att hon kunde sticka! Själv har jag stickat mycket i perioder, mindre i andra, men nu märker jag att jag börjar snegla på allehanda (trevliga) stickbloggar och min dotters handarbetstidningar och julklappsvantarna jag fick för några år sedan är rejält slitna och kanske ska jag sticka ett par nya till mig själv. Förresten är det lättare att hitta fina garner till vettiga priser i Finland. Och i min handarbetskorg ligger två STORA nystan handspunnet yllegarn från Bolivia, som jag fick av en god granne, som åker dit på arbetsresor.

Jag ska kika in hos dig igen - och lovar kommentera en annan gång också.

Soili sa...

Det är så sant allt du skrivit.Det är skönt att
Stickkonsten är inte helt bortglömd.Tack vare kändisstickare så har den kommit på tapeten igen.Jag har stickat i hela mitt liv.Det kanske blir så att för att dryga ut sock/vant kontot så börjar man sticka mera.Stickandet kanske har fått bort sin"tönt stämpel"hoppas det.

Nicole sa...

Heeeeeeeeej Cecilia!

Arne har varit sååå snäll och skickat länken till din blogg. ;-))Vilka stickningsentusiaster ni är! Jag kommer inte i närheten av ert antal färdiga arbeten per år. ;-)) Men några plagg blir det ändå.

Jag blev välldigt inspirerad av din blogg och skulle gärna vilja starta egen men känner att det blir för mycket för mig just nu.

Så jag vill bidra med några länkar till ryska stickningssajter. Jag anväder deras modeller flitigt och i 99 % är beskrivningarna och passformen på plaggen väldigt bra.

Jag hoppas att ni får ännu mer inspiration.;-))OM det kniper kan jag översätta en och annan beskrivning till en rimlig kostnad.

Enjoy!

http://www.sherstinka.ru/category/21.htmlhttp://www.rukodelie.ru/club/schem2/cat6/
http://www.rukodeliya.ru/VYAZANIE/svitera.htm
http://webposidelki.ru/VsJM1.htm
http://www.rukodelie.by/01/0105.php?p=1
http://www.klubok.org.ru/content/category/2/4/6/
http://www.club-rukodelie.com/needls/modeli/modeli_wom.html
http://knitting.com.ua/works1.html
http://www.uzelok.ru/my_gall.html
http://avemeri.by.ru/viazanie/modeli.html
http://samovyaz.ru/

Med varmaste hälsningar
Nicole Appelbäck
(Arnes sambo)

Bloggblad sa...

Så fantastiskt vacker tröja!

Jag är så impad av ditt spinnande.